Rademachersmedjornas historia

Rademachersmedjorna är en av Sveriges bäst bevarade 1600-talsmiljöer och här finns Eskilstunas äldsta bevarade byggnader. Området är på många sätt unikt. Dels eftersom det är en bevarad miljö från arbetarklassen, dels eftersom husen har fått stå kvar på samma plats som de en gång byggdes på. I 360 år har smedjorna använts till olika typer av hantverk.

Elva personer av olika kön och ålder står på en rad. De har gammaldags kläder på sig och tycks ha olika yrken och komma från olika samhällsklasser.

Kort film om Rademachersmedjorna

Här kan du se en kort film om Rademachersmedjorna då och nu.

Sveriges första smidesmanufaktur

De första smedjorna stod färdiga 1659 och utgjorde en del av Carl Gustafs Stads järnmanufaktur, anlagd och uppkallad efter kung Karl X Gustav. Manufaktoriet i Eskilstuna var Sveriges första smidesmanufaktur. Verksamheten var statlig och hade ensamrätt på tillverkning av en lång rad smidesprodukter. Här tillverkades saxar, sylar, knivar, lås, åderlåtningsjärn, bösspipor, beslag och mycket mer.

Reinhold Rademacher

Manufakturens förste föreståndare var Reinhold Rademacher, som kungen bjudit hit från Livland (nuvarande Lettland) i sin strävan att utveckla det svenska smidet. Rademacher hade tidigare drivit en manufaktur utanför Riga, men kungens löften om stora priviliegier och förmåner lockade honom till Eskilstuna. Hovarkitekten Jean de la Vallé fick rita en plan över det nya bruket. 120 nya, moderna smedjor skulle Rademacher få!

Finansieringen försvinner

Men det blev inte riktigt så som det var tänkt. När Karl X avled 1660 försvann mycket av finansieringen till Carl Gustafs Stads manufaktur. Istället för 120 smedjor blev det endast 20 stycken. Rademacher fick kämpa mot dålig lönsamhet och brist på arbetskraft. När Reinhold Rademacher avled 1668 tog hans änka Maria Wittmacher över som föreståndare. Hon drev verksamheten vidare i nästan 20 år.

Arbetarna

I varje smedhushåll fanns, förutom mästersmed och hans familj, även gesäller och lärlingar. I varje smedja bodde två hushåll. Det betydde att det kunde bli ganska trångt i hemmen. Att arbeta i smedjan var smutsigt och stundom varmt, stundom väldigt kallt. Av de smedsfamiljer som kom till Eskilstuna tillsammans med Rademacher var ungefär hälften invandrare, framför allt från Tyskland. Eftersom manufakturen var statlig ägde smederna inte sina verktyg eller de produkter de tillverkade. Alla varor lämnades in till föreståndaren. Det var bestämt hur mycket varje smed skulle tillverka varje vecka för att få sin lön. Många sålde dock sina varor på sidan om, i smyg.

Fristadstid och industrialisering

I början av 1700-talet övergick manufakturen i privat ägo. År 1771 blev området en del av Eskilstuna Fristad, där smeder fick driva företag utan skråtvång och tullavgifter. Namnet anspelar på idén om en fristad för smeder och uppstod som en reaktion på den näringsofrihet som rådde i Sverige och på att manufakturerna var olönsamma. Under senare delen av 1800-talet användes de kvarvarande smedjorna som lokaler till några av Eskilstunas många snabbt växande industrier. De små, enskilda företagen slogs ihop till större verkstäder.

Kulturreservat

Av de ursprungliga 20 smedjorna finns sex stycken kvar idag. Förutom smedjorna från 1600-talet finns några hus på området som byggts eller flyttats till platsen senare. År 1906 öppnade Eskilstunas första museum i en av smedjorna. År 1959, som en del av stadens 300-årsjubileum, iordningställdes de kvarvarande smedjorna till ett kulturreservat där historia och tradition hålls levande. Här utförs än idag traditionella hantverk av egenföretagare och föreningar.